madeintaiwan

Jag är inte sugen på att ringa  mina föräldrar,
för då är jag rätt säker på att
hemlängtan skulle växa, ögonen skulle bli sådär
oförhinderligt blöta och den där klumpen av att
sakna någon som man tycker så fantastiskt mycket om sätta sig
någonstans mellan halsgropen och... halsgropen
Jag vill inte att det ska bli jobbigt att leva i nuet. Inte här.

Dagarna går och kommer. I morgon börjar första skoldagen.
Jag har redan varit på ett litet läger med klassen.

Ungefär halva klassen tycker att jag är något alldeles helt fantastiskt
andra halvan, varav mestadelen är tjejer tycker att det räcker med att
ge mig en flyktig blick för att sedan rodna. Engelska är pinsamt att använda,
- man kan ju göra bort sig om man söger eller uttalar fel.
Uttalar fel gör däremot mindre än att säga fel, för de pratar väldigt lite
på undervisningen. Men efter att hära en mening två ggr brukar det gå att gissa sig
till vad det betyde. Ibland förstår man till och med utan att gissa eller fråga vad de sa.

Jag har 2 sklasskamrater om är extra trevliga att va med.
Den ena är Max. De tycker att
Max är ett roligt namn här, så han grumlar lite över sina föräldrars val
av internationellt namn. Han är trevlig och nyfiken. Ett tag var jag orolig för
att han var lite väl närgången, men efter ett tydliggörande av att jag
absolut inte är homo så tydliggjorde han att sådana
bögskämt var hans specialitet. Homosexuella verkar för övrigt
vara något som man tycker är väldigt roligt här.
Max engelska är ungefär som Josefins. Det är väldigt mycket äver average här
må jag säga! Han är ganska lätt att känna igen på sina polisonger,
glasögon och grå hårstrån. Några får visst grå hårstrån väldigt tidigt.
Inte för att det är svårt att se skillnad på vanliga taiwaneser. Men en
Svensk med Blåa slingor känner man väl lättare igen än en utan?
Max är väldigt intresserad av allt som rör Sverige, mig vad olika saker
heter på engelska.

Den enda som har en engelska som överträffar Maxs är Jinnie.
Det är iofs inte så konstigt, hon har bott i USA i två år.
Därav är hon även ett år äldre än genomsnittet och en närmare
förståelse av det sätt jag är van vid att leva. Att snacka engelska med
Jinnie är en lättnad. Hon är den enda med perfekt flytande engelska som
jag har stött på än så länge. Det är bara att snacka på helt enkelt. Hon
var dessutom så snäll att hon översatte lite gran ibland.

För övrigt,
så finns det en tjej vars namn jag inte kan. Varken det "engelska" d.v.s.
överamerikanska namnet à 60-tal eller kinesiska. Hon föredrog att bli
kallad GAGA, som superstjärnan. GAGA har på något sett fått någon
positon som "klassledare/representatör/jagvetefan". Med engelska som
nära på matchar min tidigarenämnda äldsta lillasyrras berättade hon
att hon kunde lära mig engelska. Troligen att hon ville det med.

På facebook haglar det in förfrågningar ifrån skolkamrater som jag inte
än har träffat som alla kommer ihåg mig, jätten utan svart hår,
även fast ingen har nämnt mig vid det namnet. Varje gång måste jag
beklaga att jag varken kommer ihåg deras kinesiska namn eller
utseende. Två tycker att jag ska gå med i skolans band. Man måste
nämligen gå med i minst en klubb. Det finns jättemånga.
Funderar på att ta upp pianospelandet litet och kanske se hur långt min
röst räcker. En kille som heter maomao= kattkatt, (Med tillhörande
efternamn som jag inte kan hetta han catepillar, vilket nog inte stämmer
så bra) frågade om jag ville hänga med och prova på surfing. Det vill jag
någon gång.

Här hemma har jag skickat ett epost till en högt positionerad fäktare som
förhoppningsvis kan langa en adress till en närliggande klubb.

Det går bättre och bättre att kommunicera med mami o papi. Dels för
att vi känner varandra bättre och har blivit bättre på kroppsspråk och
dels för de nyckelord som de har lärt mig.
När vi inte förstår varandra så skiter vi ofta i det om det inte
var något viktigare. Då kan man alltid rita. Mei zi. Betyder nevermind/
det var inget.
Det används flitigt.

I går spelade jag pingis med papi. Bland pingisborden höll alla kinesgrepp.
Jag var ensam om att hålla som "en vanlig svensk" och till råga på
det kunde jag knappt serva. Mot timmens slut så gick det mycket bättre.
Jag och chich-chiang var ganska jämnbra/jämndåliga och jag fick in en
smash till och ifrån.

I morrn börjar skolan. Ska lägga mig snart. Det tar ett tag att somna
den ovanligt hårda sängen som jag har. Men inte lika mycket som i början.
Jag börjar väl bli van vid den föressten.

Visste ni att allt bröd i taiwan är sött? Gud vad jag saknar ett svenska bröd
med smör. Allt här är sött sött sött. Och vitt. Och fluffigt som jag vet inte vad.
Man kan lätt knöggla ihop ett bröd till en liten tärning för att sedan se
den svälla ut och bli vanligt igen. Bröd äts i övrigt utan pålägg. Till det
Kallt kaffe med mjölk och en massa socker. Jag har lyckats bli av med sockret.
Ibland med mjölken med. Det är okej tycker de. Mami kör utan socker
också efterssom hon vill vara lite nyttig.

Jag har ätit hemmlagade mål i huset på 10 dagar. Ett hemmlagat
mål tar ungefär 30 minuter att tillaga, smakar helt annorlunda från
något jag tidigare har smakat, mestadels fantastiskt gott, består inte av
en enda grönsak som ni har där hemma och består av 4-5 rätter, ris och
En buljongsoppa/soppa av något slag. Matfaten ligger på ett stort runt minibord
på bordet som är roterbart. Väldigt smidigt att skicka faten med andra ord,
-bara att snurra på jättefatet i mitten.

Jag har det bra här. Gymmade för 3:e, eller var det fjärde gången.
Har upptäckt att det är fasansfullt jobbigt att göra situps med fötterna
låsta på en situpsbänk med en 3kgs medicinboll bakom nacken och händerna
mot medicinbollen och armarna i bakom ryggen.
Lägger ner 40 minuter på stretch medans jag räknar tiden jag tänjt varje
muskel på kinesiska. Det är mycket ovanligt at träna på fritiden här.
Jag vet bara tre "biffar" på gymmet, och det är ett stort sådant.
Två av dem är anställda som instruktörer.

Hejhopps!